Ibland undrar jag vad som präglat människor att bli de individer de är. Till alldeles nyss trodde jag inte att det fanns människor som var elaka eller som egentligen ville förstöra för andra, att ingen egentligen ville vara en skitstövel. Men jag har ändrat mig. Det gör ont i mitt hjärta att det finns de som går in för att vara så grymma att de gör allt för att förstöra andras liv. Bara för att de egentligen inte klarar sitt eget.
Ännu mer ledsamt och upprörande är att människan i sin destruktivitet kan manipulera andra, att stödja och följa det som är genuin ondska. Det blir inte bättre av att det får ske i ett sammanhang där kärleken borde vara grundpelaren. Kärlek för alla, till alla, i gemenskap. Förut undrade jag hur det kunde bli som i Knutby, eller andra sekter. Det gör jag inte längre. Men i min enfald hoppas jag att kärleken ska vinna till slut.
Det är svårt det där, med varför människor väljer att skada andra. Man vill ju tro och tänka att alla har ett val. Frågan är väl hur fria vi människor egentligen är? Helt klart borde hur som helst vara, att den som förstör andras liv mår dåligt själv.
SvaraRaderaVi får fortsätta lita till det enda som håller genom allt; kärleken.