Perspektiv

Det har varit en tuff höst på många sätt. Jag älskar mitt liv och är helt ärligt tacksam varje sekund. Tacksam för en stor och omtänksam familj, härliga vänner, ett sååå roligt och utmanande arbete och en utbildning som ger mig ny input och energi. Men det innebär inte att det inte finns jobbiga dagar. Amanda blev påkörd i början av terminen och hon har varit grym varje sekund - men som mamma är man ju både orolig och behöver finnas där för att ta hand om och motivera. Samuel har börjat förskoleklass och är en utmaning i sig med alla "varför" och visst finns det stunder när jag inte är där och känner mig outhärdligt otillräcklig. Simon går i nian och sköter sig exemplariskt - när han inte trollar bort mina saker. Han ska välja till gymnasiet och det är inte helt enkelt.

Jag har också mer än någonsin tidigare funderat på hur man vårdar en relation till en älskad man när det är svårt att hitta utrymme att ses, vara och bara finnas till i varandras armar. På vissa frågor finns liksom inget svar även om vi på nåt sätt ser till att hitta en lösning i nuet.

Oron för lilla Hanna som behövde strålning på sin hjärntumör och att ta hand om Samuels frågor när han oroade sig för bästa vännen tar på krafterna. Det är också den där känslan av otillräcklighet som kommer när tiden för alla nära vänner är minimal. Men jag är så glad för så många i min närhet som ändå finns där även om det just nu är sparsamt med samtal.

Mitt arbete är roligt och utmanande, med arbetskamrater och medarbetare som i varje samtal och situation gör sitt yttersta. Men naturligtvis finns det saker som frustrerar mig och saker som jag inte är nöjd med och i höst har jag haft mer än tidigare att brottas med.....men förhoppningsvis leder det till utveckling. Skolan tar mycket tid, men både kurserna, helheten och mina fantastiska kursare ger mig nya infallsvinklar och en sån energi att det är värt varenda sekund.

Så var det perspektivet..... Nu ligger jag i en skön säng på ett hotell i Stockholm och saknar min familj. Jag har haft en bra dag med hälften av SOS Alarms sjuksköterskor och diverse andra fantastiska arbetskamrater, efter det har jag hunnit både julklapps-shopping, träning på hotellets gym och en varm lång dusch för att värma upp mina smärtande stela leder.

Det är då jag öppnar Instagram och ser en soldat skjuta ner 3 barn inför deras pappa och när jag sätter på TVn rapporteras det från ett misstänkt terrorattentat i Berlin där ett antal människor på en julmarknad omkommit när en lastbil körde rakt in bland folkvimlet. Jag känner magen dra ihop sig, hjärtat krampa och tårarna komma i ögonen och ramla ned för kinderna. 

Det är då jag ser min egen klagan ur ett annat perspektiv och när jag om en stund somnar kommer jag somna i tacksamhet funderande över vad jag kan göra för att göra världen bättre för alla de människor som inte har det så bra som jag.

Nytränad och nyduschad efter en givande dag saknar jag familjen och fick ett nytt perspektiv på min klagan.