Längtan

Att sätta mål - är det enda sättet att komma vidare....kanske, kanske inte. Jag har övat i ungefär 2 år på att definiera mina mål lite mer tydligt än tidigare och det tål att sägas att jag inte är helt bekväm med det. Men jag gör det ändå och det är ganska nyttigt.
Varför funderar jag på det så här en sen fredagskväll kan man undra. Jag tänker att jag inte har mål utan snarare drömmar. Dessutom är jag lyckligt lottad att ha en man som låter mig drömma och som både går med på mina galna upptåg för det mesta och både motiverar mig och kämpar med mig även när han inte förstår mig. I många år har min dröm varit att ha en stor familj -nja en ganska stor i alla fall, vilket inte är en självklarhet. För oss har det gått åt oerhört mycket kraft med mycket besvikelse under en ganska lång tid. Inget av våra barn har varit en självklarhet- därför är vi oerhört tacksamma för dem allihop. Både de som vi fått förmånen att vara biologiska föräldrar till men också över alla de fantastiska barn och ungdomar som förgyllt vårt hem med sin närvaro under kortare eller längre tid.
I kväll var jag, Amanda och Simon på en shoppingrunda. När vi gick ut från varuhuset stod det en mamma med en oerhört missnöjd 1-åring utanför. Barnets missnöjesskrik berörde mig. Min första tanke var att det berodde på att jag numera aldrig behöver gå i affärer med barn som skriker, men vid närmare eftertanke var känslan längtan. Den längtan som plågat mig i så många år och som jag de senaste åren kunnat släppa. Så många gånger jag hört ett barnskrik och önskat att jag också hade ett barn i just den åldern som skrek. Någon att trösta och krama. Den längtan stack i hjärtat ikväll om än bara för en mycket kort stund. Det fick mig att inse att jag lever min dröm. Det var inte smärtfritt på vägen och det tog lång tid. Tid där vi också fick mycket glädje, kärlek och fantastiska stunder men där mitt fokus ändå var drömmen. Så mitt ödmjuka tack till er som låtit/ låter era barn vara en del av vårt liv och ett ännu större tack till Amanda, Simon och Samuel som står ut med att vara min dröm varje dag.
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag har andra drömmar idag, ja ja eller mål om man vill. Men på något sätt känns de så små och oviktiga i förhållande till det som varit. Jag kommer aldrig förstå meningen med kampen till en dröm eftersom jag vet att den kan sarga. Men å andra sidan gör just kampen mig tacksam för nuet och påminner mig om att leva i det. Så även om jag sätter ett och annat mål i framtiden så tror jag att drömmarna ändå ska få fortsätta vara det viktiga för mig eftersom de symboliserar känslan och den sitter kvar längre än man tror.