Söndag är vilodag för mig numera. Jag har inte helt acklimatiserat mig trots att jag jobbat mån - fre i snart två år. Vilodagarna mitt i veckan saknas mig men jag uppskattar söndagen. Att ha möjligheten att fira gudstjänst och vara en del av den fantastiska gemenskapen där var och en med sina gåvor är en självklar del och kompletterar varann. Ödmjukt tacksam för de unika och fina människor som jag får träffa och "gudstjänsta" med.
Det jag kommer bära med mig från Filipperbrevets sista kapitel denna vecka är inte bara att Gud vill att vi ska vara trofasta mot honom och varann och att vi med Hans hjälp ska vara förnöjsamma. Det min själ och mitt hjärta bär med sig är Guds frid, den som jag kan känna men aldrig förstå. Jag öppnade mina slutna händer när Daniel pratade om hur svårt det kan vara med just Guds frid, och bad om att få fyllas av den. Just då slog solen sina strålar genom fönstret på korset i vår bönehörna och ända fram till mina öppna händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar