What doesn´t kill you make you stronger

Det är inte ofta det blir att jag skriver här just nu. Största anledningen är att jag arbetar mer än jag gjort någon gång efter att älskade A (snart 15) kom till världen. Jag saknar det ibland men njuter av att det är tid för annat än att dela. Många gånger varje dag är jag tacksam... för allt möjligt. Ofta för min familj, mina vänner, mitt arbete, tak över huvudet och mat på bordet, men lika ofta för en okänd människa jag möter på vägen; liten eller stor, för solen som lyser, för en kopp kaffe, en runda i stan eller i skogen....listan känns oändlig.

 

Det har varit en tung vinter, jag har endast En hel natt sovit hårt och utan att vakna av smärta vid minsta rörelse och då mår jag ändå fantastiskt bra i min sjukdom och värk. Natten jag sov var natten innan vi åkte tjejvasan och det var en nåd, för kroppen kändes fruktansvärt sliten när jag somnade.  Så ni som bara vill läsa solskenshistorier och inte orkar med folk som gnäller ni kan sluta läsa nu. För imorse vaknade jag av rastlöshet i varje cell, när det kryper i hela kroppen så att inte ens själen får ro. Då stannade jag upp och bestämde mig att för en gångs skull gå till botten med oron. För rastlösheten är en av anledningarna till att jag inte gillar våren, det är inte min bästa tid.

 

Min kropp vill ha varmt eller kallt och inte det här mellantinget som nu varat sedan oktober.Då får jag ont, sover dåligt och blir allmänt en ganska trist människa att ha med att göra. Just denna evighetslånga ljumna vinter har nya utmaningar på jobbet och att få ihop det med resten av livet varit min räddning tillsammans med en man som alltid finns där och min knapp att sätta på och av alltifrån humör till trötthet och olika tankar. Det har gjort att jag ändå tagit mig igenom. När jag såg solen bryta genom molnen under en tidig joggingrunda i veckan tänkte jag att nu vänder det....nu kommer värmen, men jag hade glömt bort "våren".

 

Våren är ibland kall, ibland varm. Blåsig eller stilla, solig eller regnig. Borta är förvisso den stickande värken som gjort att jag vaknat när jag rört mig under vintern, istället molar det......precis i varenda led när jag är stilla och allra helst när jag ska sova. Kroppen vill vara i rörelse hela tiden och drar själen med sig - därav rastlösheten - att jag inte kan stå still är ren självbevarelsedrift - för vid rörelse molar det inte. Under många år har jag känt vårens oro men inte förstått den, säkert av anledningen att älta saker inte är min grej.  Visst hade det mesta i livet varit enklare om det varit svart eller vitt, men nu är det ju inte det.

 

SÅ, så länge jag är i rörelse orkar jag leva. Jag går upp, sminkar upp det smärtbleka ansiktet, med mycket möda får jag på mig kläderna och när jag promenerat till bussen känns det lite bättre. Innan vi kommer till korsvägen där jag kliver av hinner jag stelna till, men ytterligare en promenad gör susen. Fokus och struktur hjälper mig reda tankarna under dagen och när jag kommer hem värmer kramar från familjen min själ och träning mina leder. "What doesn´t kill you make you stronger" hade jag i öronen under min joggingrunda idag och så är det. Rastlösheten gör att jag inte gillar våren....men den får mig att överleva.