Sorg utan mening

För ca 3 år sedan hade vi ett av våra sena missfall, ett av de när vi sett babyn på ultraljud, med små armar, ben och ett hjärta som tickade. Vi var ledsna. Jag var uppgiven och tyckte att livet var orättvist. En dag satt en av våra vänner på en stol i vårt kök och jag tror att han försökte trösta mig i min bitterhet när han sa att det säkert finns en mening med det som hänt men att det kanske inte alltid är så lätt att se förrän det gått en tid. Jag kunde inte hålla med honom då....och jag gör inte det nu.
Vi kommer aldrig kunna förstå varför vi alltid fått kämpa så. Inga av våra barn har varit självklara, och vi älskar dem mest i hela världen och vi försöker varje dag få dem att förstå hur unika och älskade de är.  De barn som vi förlorat finns också i tankarna varje dag. Jag undrar om jag någonsin kommer glömma vilka dagar vi förlorat dem hur gamla de var då. Det är ingen hemlighet att jag absolut kunnat tänka mig  en stor familj med många barn. Att det inte blev så är inget jag rår över och naturligtvis gör det mig oerhört tacksam för den familj och de underbara vänner som vi har. Men att se meningen i alla våra förlorade barn.....näe. (Mina tankar till alla er därute som längtar men som inte är så lyckligt lottade som vi...jag vet att det här är jobbigt!!!)
Vissa dagar kommer sorgen mer synligt till ytan, men för oss är de små änglarna inga "hysch hysch". Ibland, som idag, känns det som att jag behöver få säga att vi missade något eller att något inte blev som vi tänkt eftersom vi just den dagen förlorade en familjemedlem. Inte många pratar om att det kan hända och för dem som aldrig upplevt det...går det inte att förklara. Vi har lärt oss leva med sorgen med det innebär inte att det självklart fanns en mening med det som hänt.
Ta hand om er och de som är runt er....ta dem inte för självklara! Kram