Vissa perioder av är jag extremt lättrörd. Skrattar med barnen eller åt Tommy ofta och mycket. Blir sur om jag är för trött och det behövs inte mycket för att tårarna ska komma oavsett om de kommer av glädje eller sorg. Ofta är känslorna närmare i tider när jag i varje ögonblick är tacksam för det som är mitt liv och att jag har det....som nu. I sin säng sover Samuel middag och jag sitter med näsan i solen insvept i en filt på altanen. Om en liten stund kommer Amanda och Simon från skolan.
Alla våra barn har varit mycket efterlängtade och till skillnad från många andra har det aldrig varit självklart att de skulle få finnas i våra liv. Att vi sedan skulle få Samuel när vi i stort sett gett upp går inte att beskriva i ord. Kanske är det därför som jag sitter här nu med tårarna rinnande ner för kinderna....de vill liksom inte sluta komma. När jag läser på Cissis blogg om deras första möte med "lillebror" ser jag nästan inte texten, och för att kunna se den fina bilden går det åt minst tio näsdukar. De har precis kommit hem från sin första, av tre planerade, resor innan de kan ta hem sin helt fantastiska adoptivson (ja alldeles snart adoptivson iaf, för det måste till fler och mer papper först....men snart). Texten är enkel och beskrivande och raderna andas förväntan, glädje och längtan men också oro och en absolut obeskrivbar kärlek. Vi träffade Cissi och Per (och några andra trevliga) på vår adoptionskurs för snart 2 år sedan och även om det nu inte blev adoption för vår del så kommer människorna vi mötte där finnas i våra tankar länge länge och några hoppas vi få följa nu och då när våra och deras barn växer upp. Det är väl värt en sjö med glädjetårar.
Vet inte vad jag ska skriva.. TACK för dina rader!!!! Det betyder så mycket för Per och mig att få träffa människor som er som förstår och känner. Tacksamhet är verkligen ett ord som blivit förstärkt även i våra liv. Kram till hela er familj! ♥
SvaraRadera