Tänk vad tiden går. Hanna fyllde ett år igår och Samuel har bara en dryg vecka till sin ettårsdag. Varje dag när jag vaknar fylls jag av oerhörd tacksamhet och glädje över Samuel. Han är verkligen den största utav gåvor. Kanske borde jag ha dåligt samvete över de gånger jag tyckt det varit jobbigt att gå upp mitt i natten när de stora barnen var små och inte kunde sova, var sjuka eller bara ville ligga i vår säng. För helt ärligt; visst blir man trött ibland när man har små barn men tom mitt i natten är jag tacksam för att få gå upp och ge Samuel nappen eller vad det må vara. Det är möjligt att jag bara blivit klokare för att jag är äldre...men oavsett så har livet blivit lättare sedan Samuel gjorde entre....eller det är enklare att se det lättare.