Första gången jag dansade var jag sex år. Redan då hade jag ont i armar och ben, fast eftersom det inte syntes utanpå lärde jag mig snart att leva med det. Jämfört med alla andra barn kände jag mig alltid extremt stel och vissa saker var svåra att göra även om jag trotsade smärtan.
I dansen fick jag lära mig rörelse under kontroll. Att känna varje muskel och kontrollera rörelserna även när jag slappnade av. Med mycket övning lär man känna kroppen muskel för muskel och till slut blir även avslappade rörelser omedvetet kontrollerade. Detta har jag haft så mycket nytta av när värken härjar mina leder. Jag vet oftast vilka muskler som kan ersätta en smärtsam rörelse till en som inte gör ont. De senaste åren har jag inte haft möjlighet att dansa, eller ens gå på gruppträning och jag har saknat det.
Tidigare ikväll begav jag mig till danskompaniet för ett pass Zumba. Visst kände jag mig(med rätta) som en överviktig, stel, förvirrad tant utan taktkänsla....men vad gör väl det. Jag hade roligt och svettades från första till sista steget. På vägen hem insåg jag vad mycket jag saknat att röra mig till musik på det här viset. Visst kommer jag fortsätta ta mina löprundor i skogen och njuta av dem, men det kommer aldrig kunna ersätta dansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar