Inte för alla

Jag såg i lokaltidningen att det var Elviskonsert i kyrkan. Tänkte först att det är ledsamt att inte vara med. Men när jag funderat lite kändes det bara tragiskt. Hade det varit för att jag sjöng så extremt dåligt som jag var ombedd att inte vara med så hade det väl känts ledsamt, men nu är ju inte fallet sådant. Jag är ingen skönsångare, utan sjunger hellre än bra, det här handlar om helt andra saker. Jag kommer aldrig att kunna förstå hur kyrkans ledare kan vädja till en medlem i församlingen att inte delta för att hon, i det här fallet jag, irriterade den anställde som hade hand om verksamheten. Irritationsmomentet var att jag inte kunde och aldrig kommer kunna acceptera psykiska och fysiska kränkningar oavsett mot vem och dessutom pratade jag direkt med den det gällde. Jag respekterar varje människa som hon är, men kan inte acceptera vilka handlingar som helst bara för det. Upplevelsen blev att i den kyrkan tror man att det som inte syns inte finns och att det är enklare om alla bara låtsas att saker inte hänt. Ja det kändes bara tragiskt.