Tyckte att det räckte nu

Efter över en månads funderande bestämde jag mig i slutet av förra veckan att nu fick det räcka. Som de flesta av er vet har jag försökt stötta vännen M och hennes familj när maken varit sjuk under 2008 och i början av 2009. De har nu separerat men jag är fortfarande vän med M. Detta är en lång historia men har resluterat i att jag inte längre får vara med i församlingens körer. Maken klarar nämligen inte av att jag är där, och jag anses vara ett arbetsmiljöproblem. Gissa om jag kände mig kränkt? Detta skedde slutet av december. Sedan dess har jag inte varit med och sjungt.

Hur löser man ett sådant problem? Jag vill helst inte hänga ut någon och är definitivt inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, men jag önskar att detta problem inte sopas under mattan. Kan inte vi som är en kyrka lösa detta, är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Ibland måste man kanske ha fördrag med människor man önskar att man slapp se. Oavsett om de påminner om något dumt man själv gjort eller om de behandlat en illa.

Jag står för att jag inte vill att man ska få behandla andra människor hur som helst, oavsett om det blir obehagligt för mig eller inte. Min önskan var att fortsätta sjunga för att visa att för mig är det stor skillnad på person och handling. Särskilt om handlingen skett under sjukdomsinverkan. Men tyvärr fick jag inte det.

Så nu fick det vara nog. Jag tänker följa önskan om att inte vara med i körerna om det underlättar. Men körerna och kyrkans ledning kommer att få veta varför. Att stå upp för att ingen får behandla andra illa och stå kvar när det stormar. Är det dumhet, civilkurage eller elakhet? Det ligger nog i betraktarens ögon.